Pris för AAVE

Några missuppfattningar och paradoxer vid DeFi-utlåning: Utlåning bygger på förtroende. Detta är den självklara sanning som bankväsendet bygger på. Att förlora förtroende innebär att förlora kapital, och det kan orsaka uttagsanstormningar eller systemkollapser. Sättet att bevara förtroendet är att skapa ett system som i grunden är riskavert genom hela försörjningskedjan. Om du ignorerar denna regel ägnar du dig i praktiken åt risktagande, vilket är mer besläktat med dagens hedgefonder. DeFi-utlåningsprotokoll följer samma grundläggande principer som bankverksamhet. Den grundläggande skillnaden mellan traditionella finans- och DeFi-utlåningssystem är att utlåningsprotokoll kodar förtroendemekanismer i koden av skäl som att förbättra automatisering, kapitaleffektivitet och likviditetsförsörjning etc. Vissa människor har en felaktig uppfattning om att om ett utlåningsprotokoll fixar parametrar kring förtroende, kommer det på något sätt att förbättra förtroendet. Detta är naturligtvis inte meningsfullt eftersom du helt enkelt flyttar förtroende från en plats till en annan. Från en marknadsnivå till en annan, men egentligen inte alls förbättra förtroendeantagandena. Du kan inte heller förlita dig på helt oföränderliga system på dynamiska marknadsplatser som utlåning och upplåning. Det är därför det inte heller fungerar att jämföra utlåningsprotokoll med AMM:er. Handlare på AMM:er är inte beroende av pågående förtroende; Deras transaktioner är engångsaffärer, medan låntagare och långivare upprätthåller en relation tills skulden är återbetald. Att tillämpa oföränderliga parametrar innebär att systemet inte kan anpassa sig till förändrade marknadsförhållanden, och finansmarknaderna är ingenting om de inte är dynamiska. Det är relativt enkelt att köra en oföränderlig modell under uppcykeln, men det är på björnmarknader som den verkliga motståndskraften testas. Nu tillbaka till idén om att flytta förtroendet från en plats till en annan. Eftersom det alltid finns förtroende för utlåning, och de flesta marknader sannolikt kommer att förlita sig på en viss nivå av mänsklig inblandning, är den verkliga frågan: på vilken nivå och under vilka omständigheter bör denna inblandning ske? I isolerade utlåningsprotokoll som Aave sker beslutsfattandet på den lägsta nivån, nära marknaderna. Detta har fördelar, t.ex. att det säkerställer att parameterbeslut förblir i linje med protokollets riskramverk på ett icke-konfliktfyllt sätt. Riskhanterare får fasta avgifter för att skydda protokollet. Om de går sönder byts de ut, som vi har sett tidigare. I konstruktioner där mänskligt engagemang flyttas högre upp och riskkuratorer uppmuntras baserat på fondens resultat, kan dolda problem uppstå som är mycket skadliga för systemet. För det första är idén om riskkurering som isolering vilseledande. Även om marknader kan vara åtskilda, delar riskkuratorer ofta likviditet mellan marknader genom att leverera till samma marknader och blanda strategier. Detta innebär att användare kan exponeras för den svagaste kuratorn eller marknaden i systemet, utan något begränsat skydd. Till exempel: Curator A tillhandahåller likviditet till marknaderna B och C, medan kurator D tillhandahåller likviditet till marknaderna C och E. Om marknad E förlorar förtroendet, till exempel genom en depeg-händelse som xUSD eller deUSD, kan det utlösa en bankrusning från marknad E, vilket driver utnyttjandet till 100 % och skapar en kapplöpning om uttag och till och med fullständig insolvens. Samtidigt orsakar LP:er som drar sig tillbaka från de kurerade valven ytterligare en bankrusning på valvnivå, vilket innebär att marknaderna B och C också påverkas. Som ett resultat av detta skulle även kurator A:s LP:er, även de som prenumererar på mindre riskfyllda strategier, också påverkas, vilket intensifierar likviditetsspridningen, även om de inte tillförde likviditeten till den problematiska marknaden, vilket skapade en protocl-omfattande bankrusning. Detta är mitt största bekymmer med den här typen av designmodeller: den leder till smittsamma likviditetseffekter som bryter förtroendet samtidigt som den marknadsför någon form av riskisolering, som i verkligheten inte existerar. Det är särskilt problematiskt för rök- och vattenvägda tillgångar, som kräver större isolering på grund av sina specifika egenskaper. Problemet förvärras när man överväger kuratorsincitament. DeFi-riskstrategier är mycket handelsvaror. Att låna ut mot ETH eller BTC är inte särskilt lönsamt eller spännande för degens. Så kuratorer går ofta på offensiven och lägger till nya typer av material, ibland otestade eller dåligt förstådda. Andra kuratorer skyndar sig sedan att kopiera och allokera kapital till dessa nya marknader. Det blir en kapplöpning för att fånga belöningar på bekostnad av ytterligare risk, ungefär som hedgefonder fungerar idag. Det är särskilt problematiskt för integratörer som vill köra sina egna strategier, eftersom de vet att de skulle blandas ihop med strategier som drivs av mer riskfyllda valvkuratorer, vilket gör integrationer mer utmanande. Denna utformning sker också på bekostnad av likviditetssegregation, utan att verkligen förbättra eller isolera risken, samtidigt som den introducerar en potentiell systemisk smitta vid varje uttagsanstormning. Med tanke på den tillståndslösa naturen kommer vi att se fler fall av smittspridning spridas. Det är viktigt för alla att förstå mekanismerna. DeFi är fortfarande relativt ungt, mindre än ett decennium gammalt, och alla storskaliga problem kan sätta branschen tillbaka avsevärt. Vi är nära att bygga trygg och säker DeFi, och vi måste skydda användarna. Hoppas att detta är en bra lärdom om hur man bygger bättre DeFi. Använd bara Aave.

Några missuppfattningar och paradoxer vid DeFi-utlåning: Utlåning bygger på förtroende. Detta är den självklara sanning som bankväsendet bygger på. Att förlora förtroende innebär att förlora kapital, och det kan orsaka uttagsanstormningar eller systemkollapser. Sättet att bevara förtroendet är att skapa ett system som i grunden är riskavert genom hela försörjningskedjan. Om du ignorerar denna regel ägnar du dig i praktiken åt risktagande, vilket är mer besläktat med dagens hedgefonder. DeFi-utlåningsprotokoll följer samma grundläggande principer som bankverksamhet. Den grundläggande skillnaden mellan traditionella finans- och DeFi-utlåningssystem är att utlåningsprotokoll kodar förtroendemekanismer i koden av skäl som att förbättra automatisering, kapitaleffektivitet och likviditetsförsörjning etc. Vissa människor har en felaktig uppfattning om att om ett utlåningsprotokoll fixar parametrar kring förtroende, kommer det på något sätt att förbättra förtroendet. Detta är naturligtvis inte meningsfullt eftersom du helt enkelt flyttar förtroende från en plats till en annan. Från en marknadsnivå till en annan, men egentligen inte alls förbättra förtroendeantagandena. Du kan inte heller förlita dig på helt oföränderliga system på dynamiska marknadsplatser som utlåning och upplåning. Det är därför det inte heller fungerar att jämföra utlåningsprotokoll med AMM:er. Handlare på AMM:er är inte beroende av pågående förtroende; Deras transaktioner är engångsaffärer, medan låntagare och långivare upprätthåller en relation tills skulden är återbetald. Att tillämpa oföränderliga parametrar innebär att systemet inte kan anpassa sig till förändrade marknadsförhållanden, och finansmarknaderna är ingenting om de inte är dynamiska. Det är relativt enkelt att köra en oföränderlig modell under uppcykeln, men det är på björnmarknader som den verkliga motståndskraften testas. Nu tillbaka till idén om att flytta förtroendet från en plats till en annan. Eftersom det alltid finns förtroende för utlåning, och de flesta marknader sannolikt kommer att förlita sig på en viss nivå av mänsklig inblandning, är den verkliga frågan: på vilken nivå och under vilka omständigheter bör denna inblandning ske? I isolerade utlåningsprotokoll som Aave sker beslutsfattandet på den lägsta nivån, nära marknaderna. Detta har fördelar, t.ex. att det säkerställer att parameterbeslut förblir i linje med protokollets riskramverk på ett icke-konfliktfyllt sätt. Riskhanterare får fasta avgifter för att skydda protokollet. Om de går sönder byts de ut, som vi har sett tidigare. I konstruktioner där mänskligt engagemang flyttas högre upp och riskkuratorer uppmuntras baserat på fondens resultat, kan dolda problem uppstå som är mycket skadliga för systemet. För det första är idén om riskkurering som isolering vilseledande. Även om marknader kan vara åtskilda, delar riskkuratorer ofta likviditet mellan marknader genom att leverera till samma marknader och blanda strategier. Detta innebär att användare kan exponeras för den svagaste kuratorn eller marknaden i systemet, utan något begränsat skydd. Till exempel: Curator A tillhandahåller likviditet till marknaderna B och C, medan kurator D tillhandahåller likviditet till marknaderna C och E. Om marknad E förlorar förtroendet, till exempel genom en depeg-händelse som xUSD eller deUSD, kan det utlösa en bankrusning från marknad E, vilket driver utnyttjandet till 100 % och skapar en kapplöpning om uttag och till och med fullständig insolvens. Samtidigt orsakar LP:er som drar sig tillbaka från de kurerade valven ytterligare en bankrusning på valvnivå, vilket innebär att marknaderna B och C också påverkas. Som ett resultat av detta skulle även kurator A:s LP:er, även de som prenumererar på mindre riskfyllda strategier, också påverkas, vilket intensifierar likviditetsspridningen, även om de inte tillförde likviditeten till den problematiska marknaden, vilket skapade en protocl-omfattande bankrusning. Detta är mitt största bekymmer med den här typen av designmodeller: den leder till smittsamma likviditetseffekter som bryter förtroendet samtidigt som den marknadsför någon form av riskisolering, som i verkligheten inte existerar. Det är särskilt problematiskt för rök- och vattenvägda tillgångar, som kräver större isolering på grund av sina specifika egenskaper. Problemet förvärras när man överväger kuratorsincitament. DeFi-riskstrategier är mycket handelsvaror. Att låna ut mot ETH eller BTC är inte särskilt lönsamt eller spännande för degens. Så kuratorer går ofta på offensiven och lägger till nya typer av material, ibland otestade eller dåligt förstådda. Andra kuratorer skyndar sig sedan att kopiera och allokera kapital till dessa nya marknader. Det blir en kapplöpning för att fånga belöningar på bekostnad av ytterligare risk, ungefär som hedgefonder fungerar idag. Det är särskilt problematiskt för integratörer som vill köra sina egna strategier, eftersom de vet att de skulle blandas ihop med strategier som drivs av mer riskfyllda valvkuratorer, vilket gör integrationer mer utmanande. Denna utformning sker också på bekostnad av likviditetssegregation, utan att verkligen förbättra eller isolera risken, samtidigt som den introducerar en potentiell systemisk smitta vid varje uttagsanstormning. Med tanke på den tillståndslösa naturen kommer vi att se fler fall av smittspridning spridas. Det är viktigt för alla att förstå mekanismerna. DeFi är fortfarande relativt ungt, mindre än ett decennium gammalt, och alla storskaliga problem kan sätta branschen tillbaka avsevärt. Vi är nära att bygga trygg och säker DeFi, och vi måste skydda användarna. Hoppas att detta är en bra lärdom om hur man bygger bättre DeFi. Använd bara Aave.